ensamhet

En förhandstitt, eller tillbakablick....



Först och främst vill jag säga att tänker du ta åt dig av mina tankar så sluta läsa här. Detta är tankar jag inte kan kontrollera över, och så länge ditt namn inte nämns så handlar inte texterna här om dig utan mig.
Eftersom jag skriver vad jag känner och ur min synvinkel så kommer texten hoppa och vara så jävla ogrammatiskt fel, så är du perfektionist så läs någon annan blogg. Verken min hjärna eller hjärta tänker i grammatiska termer.

Jag mår skit!
Och det hela började för någon månad sedan...
2010, det bästa året jag haft på så jävla länge, jag skulle uppleva allt och lära känna alla. Det var min quest, mitt uppdrag och det jag alltid känt att jag lever för. Jag vet att det finns någon där ute som kommer le när jag går förbi.
Men allt det bra har ett jävla slut, och mitt började för ett tag sedan.
Peace and love skulle bli det stora detta året, jag skulle leva för kanske första gången i mitt liv.
MEN, biljetten såldes och jag bytte mitt perfekta år mot en begravning, min lillebrors begravning.
Strax innan detta hände hade jag träffat en tjej, inte en flickvän utan en tjej som inte kille, hon hade cirkulerat i mitt liv egentligen sedan 10 år tillbaka. Och jag tror fasen jag varit kär i henne hela tiden.
Det var med henne och hennes vänner jag träffade mina första veganer och vegetarianer. Det var en punkspelning i Vimmerby och jag var där för att se vicke spela trummor i ett band.
Man hade tryckt in 50 punkare i ett skyddsrum som var byggt för 20 pers, jag stod längst bak och hatade det. Punk var aldrig min grej, dom skrek och var så jävla aggressiva. Jag hade aldrig fått vara så arg så förstod inte vad dom menade med att krossa samhället.
Men dom gjorde sin sak och efter några låtar förstod jag vad det handlade om, känslan av att vara annorlunda och träffa andra som kände samma sak. Ha vänner som tänkte precis som du och ställde upp oavsett! Det var punk, och nu förstod jag.
Efter en jävligt våldsam spelning så hoppade alla ut, satte sig på gräset och kände att hungern kom.
Såklart så skulle pizza beställas. Någon hade en mobiltelefon, palma ringdes upp någon stackare fick ta emot den enorma och jävligt krångliga beställningen.
Jag satt bredvid en tjej, minns än idag inte vem hon var, som fick mig på fall. Men inte för hennes utseende, för första gången såg jag bortom allt vad jag blivit lärd i skolan att leva efter, utan hennes personlighet. Hon beställde en kebabpizza utan kebab. Jag hade nu träffat min första vegetarian. Hon förklarade varför man beställde en kebabpizza utan kebab och det enda jag minns av henne förutom att hon för alltid har förändrat mitt liv var hennes svar "det blir en vesuvio med kebabsås". Jag förstod här att detta skulle ändra på mig som person för alltid, aldrig för hade jag känt mig så mycket hemma, och jag känner mig aldrig hemma.
Så där satt jag i mina stora hiphopbyxor och njöt av luften av förändring.
Bland dom här personerna satt Pattepunkare samt den tjej jag mer än gärna spenderar resten av mitt liv vid sidan av på något vis.
Det gick många många år och i hemlighet såg jag henne ibland men vågade inte prata med henne vilket jag nu ångrar.
Strax innan min brors död så bestämde jag mig för att hitta tillbaka till den gamla punkspelningen, hitta energin och kanske få lite ny energi i kroppen. Jag frågade min kusin efter lite låtar från hans gamla band, ringde alla i bandets medlemmar utan resultat. Det var då jag kom på att den här tjejen var ju ihop med min kusin förr så frågade honom om hon kanske hade kvar lite saker. Fick en länk till henne på Facebook och där efter så klickade allt precis som det gjorde under punkspelningen.
Jag rörs inte lätt av människor, är allergisk mot populärkultur och få människor får mig på något slags fall nu för tiden. Men Punkis var den mest naturliga jag träffat, och vi kom överens så jävla snabbt.
Punkis, eller tjejen som jag nu beskrivit har förändrat mitt liv. Och läser du det här så ska du veta hur mycket du betyder för mig.
Hon har tagit hand om mig hela tiden på ett sätt som få har gjort, en vän som vänner ska vara. Aldrig förr har jag åkt hem till Vimmerby så ofta som den intensiva perioden vi hade ihop.
Min bror dog några dagar efter hans födelsedag, han fyllde 23.
Sen dess har jag drömt mardrömmar varje jävla natt, ungefär samma drömjävel med. Alla nätter utom som jag sov hos henne, vilken underbar trygghet. Vilken underbar person, jag lovar att det finns bara en sån.
(det finns fler som förändrat mitt liv, men jag väljer nu att beskriva mitt liv och det går inte utan att nämna Punkis)



Jag tror vi helt kommit från ämnet nu?
Vet fasen inte vart jag började så fortsätter där jag slutade.
Nu är jag lite äldre och mina hiphopbyxor är slängda sen många år tillbaka, för hiphop kan dra åt helvete! Jag lever nu livet med kebabpizza utan kebab.
Och det är i mitt sökande efter fler som jag som mitt liv gått åt helvete. Varje år ser jag fler förtryck på jorden och varje dag blir jag svårare att förstå och vara med.
Jag skyller min ensamhet på min jävligt jobbiga personlighet. Men jag kan inte sluta att kämpa, det är det enda jag känner mig hemma i. Och jag tillhör väl den kulturen många en gång kallade Punk.
Men isoleringen tar kol på mig, resten av alla punkare har slutat vara punk och dom som finns kvar hänger inte ute längre. Ingen beställer kebabpizza utan kebab längre.
Så känslan av ensamhet äter upp mig, och utan min bror har jag ingen att ventilera mina känslor med längre.



Ni kanske kan förstå hur jobbigt det är att gå till sin mamma och beskriva hur dåligt jag mår när hon redan förlorat en son?
Så ensamheten blir bara värre.