Känslan beskriven

Jag önskar jag kunde förklara hur ledsen jag är inombords. Att jag inte alls är den glada jag visar utåt, men rädlsan av att du faktiskt tar avstånd från mig när jag försöker lösa mina problem skrämmer mig.
Önskar jag kunde förklara att jag faktiskt gillar dig och ser hellre att du skriver att du inte gillar mig längre än tvekar, för då förstår jag.
Önskar jag kunde förklara känslan jag har i kroppen varje natt jag somnar, den ensamhet jag känner. Inte ensamheten att somna ensam, eller att ha spenderat dagen ensam, inte ens känslan av att jag faktiskt inte ens haft mänsklig kontakt på hela dagen.
Önskar jag kunde förklara den ensamhet jag känner, att jag sitter uppe till 02.00 och det är bara du som skriver, känslan av att varje gång man frågar någon om man ska göra något och bli nekad. Känslan av att aldrig bli inbjuden till något, eller ens tänkt på när det händer saker. Ensamheten som kräver att jag faktiskt ska vara ensam, ensamheten som du aldrig känner. Du har dina vänner.
Önskar jag fick chansen att förklara, och önskar du stod ut med att lyssna.
Önskar bara att... Jag fick vara med, att jag faktiskt kunde se fram imot fredagen, eller va faan hela helgen.
Jag blir arg, gråter, för du ser inte hur ensam jag är! För helvete titta på mig, eller gör inte det. Vill inte förtjäna din uppmärksamhet, men titta åt mitt hål och kanske observera mig.
Önskar du såg mig, drömde eller tänkte på mig. Du kanske gör det, vad vet jag?du säger det aldrig.
Önskar du sa att du saknade mig, inte ofta men önskar du sa det.
Önskar jag inte kände mig mobbad, mer mobbad nu än jag någonsin gjort innan. Jag är utstött, av dig, mig och dom andra. Och när jag är så här är jag inte ens utstött längre, inte omtyckt heller, då helt plötsligt finns jag inte.
Önskar du ville ha med mig på något äventyr, önskar du bjöd in mig eller ville planera in mig. Kanske bara för en te, fasen kan dricka regnvatten bara du vill göra något med mig om ens för 5 minuter.