annons

Sitter på kontoret efter ett årsmöte med SSUklasskamp.

Årets snabbaste möte tror jag. Men mycket givande.

Har mått bra i snart en vecka exakt, vaknade sjukt pepp i söndags. Tyvärr var inte julia kvar då. Tror hon gav mig jävlig mycket energi igen.

Har jag sagt att jag blivit hemlös?

Som sagt mått jävligt bra nu ett par dagar, känts underbart!
Idag är jag depp av lite olika anledningar, men det är sånt som tillhör vardagen. Kommer vara glad snart igen =)
Vendela åkte hem idag, jävligt trist!!!!

Känner att jag vill åka iväg någonstanns, men vet ej vart än.


Ja just det, annonsen ja.

"söt kille 24 år söker tillfällig vistelse i sitt liv, gärna parmanent. Spontan och väldigt kreativ, Jobbar väldigt mycket politiskt och älskar fåglar.
Gillar att vara ute i naturen och tänka fritt på konstiga men roliga saker man kan göra.
Bor just nu med sina fåglar Ernesto, en maxmillian papegojja, plut och fenix (undulater).
Lyssnar gärna på punk av olika slag.
Ansökan skickas till mig på lämpligaste sätt!"

lycka

fått en sån jävla energikick!! =) =) =)

Ont i huvudet

Andra kvällen i rad där ångesten plågar mitt huvud mer än psykiskt.
Den här huvudvärken gör mig galen!

Idag har det varit uppåt 75% av min tid i någon form av ångest....
Varje dag stiger den siffran och jag är lika dålig som när jag sökte hjälp igen.
Hur kan det komma sig att jag tar piller för att var stabil men jag pendlar ännu mer?

Vad FAAAN är fel på mig?
Och åter igen så tar folk avstånd från mig för att Tom! är borta och ersatts av tom.

Hemma...

Efter en underbar kurs på sågen är jag hemma.
Förklarar innan att jag verkligen gillar kurserna, men denna ångest gör mig apatisk och gör mig så nervös när jag ska hålla i mina föreläsningar.

Har ångest än, den släpper verkligen inte.
Känner mig lika dålig som när jag sökte hjälp, något är jävligt fel!

kurser (konkurser?)

Sitter på klostersågen idag igen, älskar att vara här egentligen. Allt är så stimmigt och livfullt....

Men jag känner inte samma denna gång, något är annorlunda.
Jag mår inte bra denna gång, men jag förstår inte varför.

Jag kan inte somna utan mina piller, det var månader sen det var så.
Jag kan inte somna på min vanliga dos heller, jag blir trött men ångesten sitter kvar som en jävla vampyr på mitt hjärta.

Det gör inte ont, det bara trycker.
Fast det trycker hela tiden, lite som att hjärtat ska stanna.

Jag vill inte leva så här, ständigt behöva pendla snabbt och utan förvarning. Men om utredningen går som vi tror, jag då kommer detta vara mitt liv hela tiden.
Jag är biopolär och det får jag lära mig leva med antar jag.

Men jag ska fråga efter en annan medicin eller högre dos för att se om det kan hjälpa.

Peace out

Dagen är borta

Hur lyckades ångesten döda hela min dag som jag sett fram mot? Känner mig elak mot mot själv...
Jag gillar verkligen inte detta liv :(

jävla skit piller

Hej igen....
Tänkt skriva här s å jävla länge, och idag har jag tid till det.

Har haft det ganska bra sen jag började på antidepressiva igen. Tycker jag är rolig och livet efter jobbet funkar bra.
Men sista veckan så känner jag mig så där apatisk igen ("jag bryr mig inte Tom").
Borde inte kunna gå ner redan, framför allt inte när jag redan tar piller. Kanske borde jag byta till starkare dos iaf.

Men är jag som psykologen tror, biopolär, jag då är det ju meningen att detta är mitt liv med. Och egentligen stör jag mig inte, men det är jobbigt att vara den man vill vara kompis med ibland och ibland bara slippa se.
Och kanske är det därför verkligen ingen kommer hit?
Jag har haft 3st besök sedan jag flyttade hit för snart ett år sedan.
Jag har haft hannes här på besök (uppskattas jävligt mycket),Virve har varit här och även Julia (hon är så otroligt underbar). Och jag tänker inte glömma min inflyttningsfest då 2st vänner från gymnasiet åkte 40 mil för att hälsa på.
Men jag tänker på resten av tiden, varför är ag inte då någon man besöker? Så olockande är inte mitt liv.....

Men är det för att jag är en jävligt trist person?

"Vem ska jag spela?
Vem ska jag låtsas att jag är?
Vad ska jag säga?
Vad kommer du tycka om den jag är?"

Känslan beskriven

Jag önskar jag kunde förklara hur ledsen jag är inombords. Att jag inte alls är den glada jag visar utåt, men rädlsan av att du faktiskt tar avstånd från mig när jag försöker lösa mina problem skrämmer mig.
Önskar jag kunde förklara att jag faktiskt gillar dig och ser hellre att du skriver att du inte gillar mig längre än tvekar, för då förstår jag.
Önskar jag kunde förklara känslan jag har i kroppen varje natt jag somnar, den ensamhet jag känner. Inte ensamheten att somna ensam, eller att ha spenderat dagen ensam, inte ens känslan av att jag faktiskt inte ens haft mänsklig kontakt på hela dagen.
Önskar jag kunde förklara den ensamhet jag känner, att jag sitter uppe till 02.00 och det är bara du som skriver, känslan av att varje gång man frågar någon om man ska göra något och bli nekad. Känslan av att aldrig bli inbjuden till något, eller ens tänkt på när det händer saker. Ensamheten som kräver att jag faktiskt ska vara ensam, ensamheten som du aldrig känner. Du har dina vänner.
Önskar jag fick chansen att förklara, och önskar du stod ut med att lyssna.
Önskar bara att... Jag fick vara med, att jag faktiskt kunde se fram imot fredagen, eller va faan hela helgen.
Jag blir arg, gråter, för du ser inte hur ensam jag är! För helvete titta på mig, eller gör inte det. Vill inte förtjäna din uppmärksamhet, men titta åt mitt hål och kanske observera mig.
Önskar du såg mig, drömde eller tänkte på mig. Du kanske gör det, vad vet jag?du säger det aldrig.
Önskar du sa att du saknade mig, inte ofta men önskar du sa det.
Önskar jag inte kände mig mobbad, mer mobbad nu än jag någonsin gjort innan. Jag är utstött, av dig, mig och dom andra. Och när jag är så här är jag inte ens utstött längre, inte omtyckt heller, då helt plötsligt finns jag inte.
Önskar du ville ha med mig på något äventyr, önskar du bjöd in mig eller ville planera in mig. Kanske bara för en te, fasen kan dricka regnvatten bara du vill göra något med mig om ens för 5 minuter.

Sista

Sista minuterna på jobbet för dagen!!!!

Haft sån jävla ångest sista 2 timmarna, faan vad jag bara vill åka iväg.
Men vart fasen tar man vägen?

Tror jag glömt ta mitt piller idag, samt så glömde jag bort den där jäklans lunchen. Huvudvärk och ångest. Blir inte bättre, jävla skitsak!

Snart drar jag till virve, vi ska ses sista dagen nu innan hon flyttar hon med. Lite jobbigt att åka dit när jag inte mår så bra, menar vad kan jag tillföra?
Men jag åker förbi max och sen tar jag en sobril där så ordnar det sig.

Ska sova där med, ska bli spännande för jag har lite svårt att somna.
Men men.


Idah var hos mig i helgen. Första gången jag sov i min säng sedan jojjo dog, kändes skumt och minst lika svårt att somna där trots ganska många olika piller som påstår ska få mig att somna.
Inatt var jag tillbaka på soffan igen, lättare att somna till en film eller musik än mina tankar.

förstår inte

sa till mig själv igår att vad som än krävs ska jag somna innan 00.00. Kände att det var inom räckhåll inatt.
Visade sig vara jävligt optimistiskt, 04.30 var sista tiden jag dokumenterade vilket är samma som de andra nätterna.
Ska jag aldrig få sova?

Fast somnade utan piller igår, pallade inte vakna helt jävla off i huvudet. Vill vara pigg som förr.


Snackade med Robin Rinaldo igår, han inväntar mitt besök i vimmerby och förhoppningsvis blir det fest. Kan vara skönt att tänka på annat och spy på en gata någonstans. =)

Ja just det

Ja där kom ångesten igen

Hemma nästan

Har stressat hela dagen och haft ångest endast mellan Kristianstad och Bromölla.

Nu är jag "hemma" och har precis lagat linssoppa. Känner att några saker funkar just nu.

And I've got no excuse

Sitter på jobbet nu efter att haft lunch med hannes. Känns befriande att träffa honom.

Somnade typ inte igår heller...
hade en stressig och bra dag med ångest några gånger per timme bara. Körde till eslöv för ett styrelse möte, självklart kändes det som om ångesten och ensamheten skulle döda mig hela tiden. Men jag kom fram och fick som vanligt den mysiga kramen som gör allt så himla mycket bättre. Vissa människor kan verkligen kramas.

Resan hem var magisk, självklart så grät jag halva resan. Men det var en sån resa som man aldrig vill ska sluta, man vill bara fortsätta köra tills man finner något ställe där man kan känna sig trygg. Hitta någon som vill hålla om en hela natten.
Men man vet ju att det hände inte, och resan slutar hemma där jag absolut inte ville vara.

Kom hem, tror jag var ganska otrevlig. Men fasen jag är ledsen, när ska ni förstå att jag vill känna trygghet inte få sympati?

Förkyld har jag blivit med och ätit dåligt, så jag tog 3st mackor och svalde ner en proteintablett med en ipren.
sen kände kroppen att jag behövde komma undan så gick in till mig för att självdö på soffan. Hade verken lust att spela gitarr eller se film. Fast film måste det blir för annars är jag vaken hela nätterna.
Men först musik såklart för att hitta ett inre lugn.
Satte mig i soffan och svalde en sobril för att slippa den tunga ångesten. Väntade någon timme på att den skulle kicka in men inget hände. Så jag tog en till och efter någon timme blev ångesten värre men tröttheten kom. Men jag ville inte vara trött, jag ville vara ångestlös. Svalde en till och sen minns jag inte hur det blev efter det, men troligen somnade jag.

Tåg

Det är något hoppfullt med att åka tåg, man är på väg någonstans.
Just idag är jag på väg till jobbet, men det kunde lika gärna vara okänt mål.

Snart flyttar Kajsa ner till Skåne, jag längtar!

Snart är det val, jag längtar!

I came to see the light in my best friend
You seem as happy as you've ever been
My chance at being open was broken and now you're Mrs. Him
My words they don't come out right but I'll try to say I'm happy for you
I think I'm gonna take that drive
I wanted to give you something I've been wanting to give to you for years

My heart

ensamhet

En förhandstitt, eller tillbakablick....



Först och främst vill jag säga att tänker du ta åt dig av mina tankar så sluta läsa här. Detta är tankar jag inte kan kontrollera över, och så länge ditt namn inte nämns så handlar inte texterna här om dig utan mig.
Eftersom jag skriver vad jag känner och ur min synvinkel så kommer texten hoppa och vara så jävla ogrammatiskt fel, så är du perfektionist så läs någon annan blogg. Verken min hjärna eller hjärta tänker i grammatiska termer.

Jag mår skit!
Och det hela började för någon månad sedan...
2010, det bästa året jag haft på så jävla länge, jag skulle uppleva allt och lära känna alla. Det var min quest, mitt uppdrag och det jag alltid känt att jag lever för. Jag vet att det finns någon där ute som kommer le när jag går förbi.
Men allt det bra har ett jävla slut, och mitt började för ett tag sedan.
Peace and love skulle bli det stora detta året, jag skulle leva för kanske första gången i mitt liv.
MEN, biljetten såldes och jag bytte mitt perfekta år mot en begravning, min lillebrors begravning.
Strax innan detta hände hade jag träffat en tjej, inte en flickvän utan en tjej som inte kille, hon hade cirkulerat i mitt liv egentligen sedan 10 år tillbaka. Och jag tror fasen jag varit kär i henne hela tiden.
Det var med henne och hennes vänner jag träffade mina första veganer och vegetarianer. Det var en punkspelning i Vimmerby och jag var där för att se vicke spela trummor i ett band.
Man hade tryckt in 50 punkare i ett skyddsrum som var byggt för 20 pers, jag stod längst bak och hatade det. Punk var aldrig min grej, dom skrek och var så jävla aggressiva. Jag hade aldrig fått vara så arg så förstod inte vad dom menade med att krossa samhället.
Men dom gjorde sin sak och efter några låtar förstod jag vad det handlade om, känslan av att vara annorlunda och träffa andra som kände samma sak. Ha vänner som tänkte precis som du och ställde upp oavsett! Det var punk, och nu förstod jag.
Efter en jävligt våldsam spelning så hoppade alla ut, satte sig på gräset och kände att hungern kom.
Såklart så skulle pizza beställas. Någon hade en mobiltelefon, palma ringdes upp någon stackare fick ta emot den enorma och jävligt krångliga beställningen.
Jag satt bredvid en tjej, minns än idag inte vem hon var, som fick mig på fall. Men inte för hennes utseende, för första gången såg jag bortom allt vad jag blivit lärd i skolan att leva efter, utan hennes personlighet. Hon beställde en kebabpizza utan kebab. Jag hade nu träffat min första vegetarian. Hon förklarade varför man beställde en kebabpizza utan kebab och det enda jag minns av henne förutom att hon för alltid har förändrat mitt liv var hennes svar "det blir en vesuvio med kebabsås". Jag förstod här att detta skulle ändra på mig som person för alltid, aldrig för hade jag känt mig så mycket hemma, och jag känner mig aldrig hemma.
Så där satt jag i mina stora hiphopbyxor och njöt av luften av förändring.
Bland dom här personerna satt Pattepunkare samt den tjej jag mer än gärna spenderar resten av mitt liv vid sidan av på något vis.
Det gick många många år och i hemlighet såg jag henne ibland men vågade inte prata med henne vilket jag nu ångrar.
Strax innan min brors död så bestämde jag mig för att hitta tillbaka till den gamla punkspelningen, hitta energin och kanske få lite ny energi i kroppen. Jag frågade min kusin efter lite låtar från hans gamla band, ringde alla i bandets medlemmar utan resultat. Det var då jag kom på att den här tjejen var ju ihop med min kusin förr så frågade honom om hon kanske hade kvar lite saker. Fick en länk till henne på Facebook och där efter så klickade allt precis som det gjorde under punkspelningen.
Jag rörs inte lätt av människor, är allergisk mot populärkultur och få människor får mig på något slags fall nu för tiden. Men Punkis var den mest naturliga jag träffat, och vi kom överens så jävla snabbt.
Punkis, eller tjejen som jag nu beskrivit har förändrat mitt liv. Och läser du det här så ska du veta hur mycket du betyder för mig.
Hon har tagit hand om mig hela tiden på ett sätt som få har gjort, en vän som vänner ska vara. Aldrig förr har jag åkt hem till Vimmerby så ofta som den intensiva perioden vi hade ihop.
Min bror dog några dagar efter hans födelsedag, han fyllde 23.
Sen dess har jag drömt mardrömmar varje jävla natt, ungefär samma drömjävel med. Alla nätter utom som jag sov hos henne, vilken underbar trygghet. Vilken underbar person, jag lovar att det finns bara en sån.
(det finns fler som förändrat mitt liv, men jag väljer nu att beskriva mitt liv och det går inte utan att nämna Punkis)



Jag tror vi helt kommit från ämnet nu?
Vet fasen inte vart jag började så fortsätter där jag slutade.
Nu är jag lite äldre och mina hiphopbyxor är slängda sen många år tillbaka, för hiphop kan dra åt helvete! Jag lever nu livet med kebabpizza utan kebab.
Och det är i mitt sökande efter fler som jag som mitt liv gått åt helvete. Varje år ser jag fler förtryck på jorden och varje dag blir jag svårare att förstå och vara med.
Jag skyller min ensamhet på min jävligt jobbiga personlighet. Men jag kan inte sluta att kämpa, det är det enda jag känner mig hemma i. Och jag tillhör väl den kulturen många en gång kallade Punk.
Men isoleringen tar kol på mig, resten av alla punkare har slutat vara punk och dom som finns kvar hänger inte ute längre. Ingen beställer kebabpizza utan kebab längre.
Så känslan av ensamhet äter upp mig, och utan min bror har jag ingen att ventilera mina känslor med längre.



Ni kanske kan förstå hur jobbigt det är att gå till sin mamma och beskriva hur dåligt jag mår när hon redan förlorat en son?
Så ensamheten blir bara värre.

Välkommen

Sitter på tåget från Bromölla till Kristianstad, ska på möte med ABF och lo.
Sitter 2st barnfamiljer här med, och visst är det unikt att mamman tar hand om bäbisen och pappan leker med någon teknisk pryl?
Iofs så är pappan i den andra familjen ganska aktiv med sitt barn just nu.
Fast jag hatar att dom pratar om mig.

Är så jävla jävla trött idag, kommer lite senare idag förklara varför.

Men välkommen